A bieber story-kapitel 61

Det hade nästan hänt en gång innan när vi låg i soffan. Men det här var annurlunda.
Hon hade sett oss. Verkligen sett oss. Och på bordet. Hon måste tro att jag var helt galen.
Jag kände lite skuldkänslor över att jag lämnat Jen där ensam och smitit iväg men visste samtidigt att det var jag
som skulle få ta smällen.. Jag drog snabt på mig ett par kallingar och sedan dom första byxorna jag såg och gick med tunga steg ut ur rummet.




Jennifers perspektiv:

Fan, justin , fan justin , fan justin , fan.... var det ända jag kunde tänka på medans jag flydde ut från köket och in på vårt rum för att sätta på mig nåt.
Jag hörde röster

Justins perspektiv:

Jag gick ut och mamma bara tittade på mig utan att säga något. Det var läskigt, jag visste inte vad jag skulle säga.
Tillslut började mamma att skratta hysteriskt och böjde sig ner för att hämta andan.
Jag bara stod där och fattade ingenting.
- Det där var det äckligaste jag någonsin sett! Utbrast hon efter en långstund av pinsam tystnad.
- Asså du måste förs...
- SHYYYY, Hyshade mamma på mig och höll upp ett finger.
- Jag fattar, jag fattar, Du är 17 år herrejösses vi har redan haft den här konversationen.

Sen gick hon skrattande ut genom dörren och stängde dörren. Jag fattade ingenting, men det kanske var lugnet efter stormen eller något sånt.

- Har hon gått. Hörde jag en röst viska
- mmmm Sa jag bara
- Fy fan vad pinsamt!!!!! Skrek jennifer och gick fram mot mig.
- Varför lämnade du mig där , NAKEN på bordert!!! Skrek hon och slog mig med en pizza kartong på axeln.
- Förlåt, förlåt, förlåt, Försökte jag
- Säg det magiska orden! Hotade hon
- ALDRIG! sa jag
Hon höjde pizzakartongen
- Okej, okej. Jennifer är.....bäst
- Mer övertygelse. Sa hon och log
- Jennifer är bäst Sa jag tyst
- Högre!!!
- Jennifer är bäst!!!! Skrek jag och skrattade
- hahahhaa bra! Sa hon och kysste mig.

Vi försökte att glömma det som hade hänt men det var ganska så svårt. Det var nog det pinsammaste som jag någonsin vart med om... Vi bestämde oss för att bara chilla framför tv:n ikväll.

Jennifers perspektiv:

- Har vi chips?? Frågade jag när vi satte oss i soffan.
- Undrar hur många chipspåsar du egentligen har ätigt sen vi träffades. Sa Justin och tittade på mig.
Jag gjorde hundminen och sa
- Jag är faktiskt gravid!
- hahah visst, Sa Justin och kysste mig och gick mot köket.

Han kom tillbaka med chips och dip i famnen.
Det fanns inge bra på tv alls så vi bara pratade.
- Har du pratat mer med din mamma sen sisst? Frågade Justin.
- aa, pappa sitter i rätten nu, Han har tydligen tagit massa knark också... Sa jag och kollade på den avstängda Tv:n
När jag märkte att Justin inte sa något kollade jag på honom och sa
- Men jag bryr mig inte.
- Klart du gör, Sa han
Jag kunde inte låta bli att fälla en tår och Justin tog min hand.
- Asså, hur kunde han göra det här mot oss, hur kunde han göra så här mot mig? Hur ska mamma klara sig nu? Ensam i Atlanta?? Rabblade jag ur mig medans tårarna dramatiskt rann.
Justin sa ingeting. Han lyssnade. Vad skulle jag göra utan honom. Han avbröt mina tankar genom att kyssa mig. Kyssen blev till hångel och jag började ta av honom tröjan. Nrär alla kläderna var av hade vi det igen. Fasten vi hade gjort det så många gånger, var det lika underbart varje gång. När vi var klara somnade vi snabbt tätt intill varandra.

- Jenn. Jag kände hur någon petade på mig.
- Jeeeeeen. Jag vände mig om och gnydde.
- Jenn, har du tänkt på att chips smakar mycket bättre på morgonen?? Hörde jag Justin säga och sen ett högt ljud av kraspiga chips.
- Nej det har jag inte. Sa jag och tog chipset som var påväg in i hans mun och stoppade det i min.
- Kanske det. Sa jag efter en stunds tuggande.
- Asså hur många gånger har vi haft det nu? Frågade jag och fnittrade.
- Aldeles för få. Sa Justin och kysste mig
- Varje gång jag ser dig blir jag galen! Sa han efter en underbar kyss.
- Dessamma, skrattade jag.



Heeeej
Minou här, Nike är på sitt landställe och jag kommer inte att vara hemma så mycket nu på närmaste tiden så det kommer att bli väldigt dålig uppdatering dom senaste veckorna, men vi försöker så gott vi kan!

Komentera ;)

// Minou!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback