A bieber story-kapitel 63

- Grattis till en flicka! Sa kvinnan och la något i min famn. Det var den underbaraste krabat jag någonsin sett. Hon hade Justins underbara ögon och min mun. Jag kunde bara inte sluta gråta och kysste Justin. 
Och så fort hon öppnade ögonen viste jag hennes namn:****


- Claire, viskade jag för mig själv och granskade hennes ansikte. Det här barnet var otroligt nog ännu vackrare än barnet i min dröm. Man såg så tydligt att det var vårt. Bruna små lockar prydde hennes lilla huvud. Clair.
- Vill du hålla henne? frågade jag Justin. Han nickade ivrigt och tog försiktigt emot henne.
- Hon är helt fantasisk, så lik dig. Säger Justin och tittar förundrat på henne.
- Jag tycker hon är mer lik dig, det är därför hon är så perfekt.
Justin protesterar och vi börjar jämföra saker som är lika. Tillslut kom vi fram till att hon är lik båda lika mycket.
Mamma tassar fram till sängen för att kika på henne med Pattie tätt bakom sig. BÅda får hålla henne och blir lika förundrade som jag och Justin. Medans dom håller på med henne passar Justin på att lägga sig bervid mig i sängen.

- Mår du bra? Du har inte ont eller så? frågar han och smeker mig över kinden.
- Nej, nu är det över, säger jag och pustar ut.
- Du var helt fantastisk älskling! Skulle aldrig klara av att göra det du gjorde.
Jag sätter mig försiktigt upp- Jag hade fortfarande lite ont-och kysser Justin.
Han besvarar kyssen och trycker sig närmare mig. Gud vad jag älskade honom!
- Vet du jag har kommit på ett perfekt namn till henne, säger jag och nickar mot Clair som ligger i Patties famn.
- Vadå? säger Justin nyfiket.
- Clair! säger jag. Först blir jag lit nervös att han inte ska gilla det men Justins mun spricker upp till ett stort leende.
- Passar perfekt älskling!
- Jag vet! Clair Bieber, säger jag och smakar på namnet.
Plötsligt tittar Justin sorgset på mig.
- Jen, du har väll inte glömt att vi ska lämna bort henne?

Orden kom som ett knytnävslag. Lämna bort. Det hade jag glömt. Tårarna kan inte hålla sig tillbaka och jag börjar gråta hysteriskt.
- Jag vill inte Justin! Jag menar jag kan inte, hon hör ihop med mig, o-o...
- Men lilla gumman vad är det? bryter mamma in och skyndar sig fram till mig.
- 'skulle jag bara kunna få prata med Jen i några sekunder? Undrar Justin. Mamma nickar förståeligt.
Pattie ger Clair till mig och båda lämar rummet.
- Jag vet att det är svårt, och jag vill verkligen behålla henne. Men vi måste tänka att det är för hennes eget bästa , för vi kan verkligen inte at hand om henne än. Snart kommer någon och hämtar henne så kan vi inte bara ta vara på ögonblicket? Justin säger orden samtidigt som tårarna strömar ner för hans kinder.
- okej, snyftar jag.

Vi sitter mest bara tyst och granskar våran dotter. Jag gjorde som Justin sa. Jag försökte ta vara på ögonblicket och spara det som ett minne. För det här var den ända gången jag skulle få träffa henne. Justin började sjunga för henne, och snart andades hon tungt och hennes läppar var formade till ett litet O. Hon var så söt när hon sov. Exakt som Justin. Dörren öppnas och in kommer en sjuksöterska.

- Ni måste skriva på dom här papprerna för att addoptionen ska bli giltig. Säger hon uttåkat  och ger oss ett papper med plats för våran underskrift.
Hon ger en penna till Justin och han skriver motvilligt under. Sedan var det min tur. Det kändes som om pennan stretade emot när jag skulle skriva den sissta bokstaven i mitt namn. Men med all min kraft samlar jag ihop mig och skriver. En tår fläckar papperet, och tanten suckar judligt.
- Men gud vad är det med dig! Fattar du inte hur svårt det här är för oss? skäller Justin.
Hon låssas inte ens om honom utan säger bara.
- Om ni är klara kan ni ge henne till mig så ska jag lämna henne till adoptiv föräldrarna.
Det sissta jag ville vara att lämna min dotter till den där haggan. Men jag visste att jag skulle bli tvungen.

Jag lyfter upp Clair så att hon är i ögonhöjd.
- Jag älskar dig så otroligt mycket, och vi kommer alltid att höra ihop.
Clair tittar in i mina ögon som om hon försår exakt vad jag säger. Jag kramar henne hårt och ger henne till Justin.
Han säger inget utan bara pussar henen på pannan. Tanten tar Clair och försvinner sedan med henne.
- Vi komemr klara det här. Jag tittar in i Justins tårögda ögon och nickar stumt.
Vi skulle klara det här. För vi har varnadra....

Kort kapitel, sorry! /Nike

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback