Forever del 9- Sometimes I wanna be normal

- Så du gillar att spela fotboll? Sa jag och tittade på Justin.
- När jag har tid och någon att spela med, sa han och ryckte på axlarna.
- Vad gillar du at göra då? Hans ögon såg uppriktigt nyfikna ut när dom granskade mig något jag inte kunde förstå.
- Tja, jag gör inte så värst mycket ingen sport passar mig i stilen. Slingrade jag mig.
- Men något något måste du ju tycka är kul? sa Chaz.
- Jo, jag har alltid gillat att sjunga, men bara i ensamhet. Tillade jag skarpt. Justin uppfattade inte min sista kommentar utan spärade upp ögonen och sa.

- Gud vad kul det måste jag få höra någon gång! Jag skakade på huvudet.
- Never!
- Say never! sa han och log.
Jag låtsades ta fram nyckeln och låsa läpparna men Justin bara sa att han inte skulle ge sig. Jaså? Det skulle inte jag heller, inte en chans att jag sjunger för honom.



När vi var framme vid flygplatsen gav jag Chaz en snabb hejdåkram.
- Det var kul att träffas, sa jag och log mot honom.
- Tack detsamma! Chaz kramade mig tillbaks och vände sig sedan mot Justin.
Jag hoppade in i bilen för att ge dom lite ensamtid. Jag visste att dom inte brukade ses så ofta.
Jag kunde inte höra vad dom sa men man kunde nästan avläsa deras munnar. Chaz sa någonting och nickade mot bilden där jag satt. Justin nickade och log ett leende som fick fjärilarna i magen att flyga omkring och en lätt rodnad spred sig över kinderna.
Dom omfamnade varandra och man såg att dom hade en stark relation. Dom hade ju trottsallt känt varandra sedan barnsben. jag tänkte på hur hemskt det måste vara att ha så bra kompisar som inte ens bor i samma land. Min närmsta vän, Elin bodde bara ett kvarter bort.

Justin hoppade in i bilen igen och chauffören körde iväg.
- Du saknar honom mycket va? frågade jag.
- Yes det gör jag, särskilt när vi precis skilts åt. Då kommer alla gamla bilder från våran barndom upp igen, och hur lätt allt var på den tiden. Justin suckade.
- Ibland önskar jag att jag bara var en vanlig 17-åring, som kunde leva ett helt normalt liv utan att behöva bekymra sig över vad pressen ska skriva om en, vad folk ska tycka, alla haters....

Jag hade alrdig tänkt på alla bekymmer som tillkom när man var känd. För mig verkade det som rena drömlivet, men när Justin berättade det här var jag på ett sätt glad att vara helt normal.

Justins Perspektiv
Jag blev förvånad över hur ärlig och jag var mot Alex. Det kändes liksom bara naturligt att prata med henne.
Aldrig hade jag varit så här öppen mot en tjej, inte ens Selena. Nej Alex hade något specielt som jag verkligen tyckte om. En liten del av mig fick skuldkänslor, och jag behövde än en gång påminna mig om min filckvän om befan sig långt bort i Hawaii.

- Men..Du ångrar väll inte att du blev känd? sa Alex mitt i mina funderingar. Jag skakade på huvudet.
- Nej absolut inte, det är det här jag brinner för och alltid har velat. klagar bara lite, sa jag och avfyrade ett brett flin.
- Vad bra för det skulle nog vara lite svårt att bara åka tillbaka till Canada och låtsas som allt var som vanligt, när miljontals galna fans stalkar en vart man än går.
- Haha, nej det skulle nog inte vara så bra, skrattade jag.

Jag undrade om Alex ville hitta på något och hon sa glatt ja. Nu skulle vi bara hitta på vad. Jag kom på att jag för några dagar sedan fått en inbjudan till Taylor Swifts fest som hon skulle ha här i New York. Jag hade i alla fall för mig att den var idag. Jag drog upp iphonen som låg i byxfickan och läste snabt igenom mejlet. Yes, den var idag!

- Vad gör du? Alex lutade sig nyfiket fram men jag vejade snabt undan.
- En liten surprize, sa jag hemlighetsfullt.
- Haha, nej kom igen! försökte hon.
Jag gav mig naturligtvis inte.
- Vi gör så här, gå upp till hotellet och ta på dig något fint, kl:20.00 kommer jag och hämtar dig. Deal?
Alex skrattade ett härligt skratt och nickade.
- Deal, sa hon vi gick ur taxin som stannat utanför hotellet.

Alexs Perspektiv

Jag hade ingen aning om vad Justin hade planerat ikväll. Men tidigare hade jag hört att han kunde vara rätt påhittig. Det ända jag visste var att jag skulle vara finklädd och klar klockan åtta. Tiden var inte något problem det var just den där "Ta på dig något fint." delen som bekymrade mig. Jag plockade upp min gamla stenålders mobil och såg på displayen att klockan var fem. Skulle jag hinna ta en snab tur på stan? Vi hade några stora klädkedjor nära så det skulle nog gå. Min hand grabbade tag i axelrämsväskan och jag drog snabt på mig Conversen.

Vinden slet i håret är jag skyndade mig bort till Top Shop som var mitt första hopp. Jag visste att dom hade ett brett sortiment och gillade stilen på kläderna jag hittat där. Mina ögon fick snabt syn på ett par snygga beiga klackskor. Jag tog dom utan att kolla på priset och började bläddra vidare. När jag hittat en vit stilren klänning med volanger betalade jag, och styrde stegen hemåt.


När jag med flämtande andetag och lyckats öpna dörren slet jag av mig kläderna och kastade mig in i duschen.
Klockan var nu sju, bara en timme kvar. Mitt hår bublade av det rosa jordgubsschampot och jag skölde bort allt i ett svep. Klänningen satt till min glädje helt perfekt! Nu var det bara dags för sminket. Jag vet inte varför men jag fick en känlsa av att Justin gillade naturliga tjejer, så det fick bli ett tunt lager foundation, lite rouge och silvrig ögonskugga. Mascarna klumpade sig lite men jag blev ändå nöjd med resultatet. Jag hade skyndat mig på såpass mycket så att det nu var hela 30 minuter kvar! Så jag bestämde mig för att ta fram locktången och göra några stora skruvlockar.När jag fått till den sista locken i en perfekt skruv kollade jag upp i spegeln. Min kropp frös till is när jag såg den andra gestalten i dörröpningen.

Justin log åt min reaktion och minskade avståndet mellan oss. Jag var fortfarande i chocktillstånd och snubblade naturligtvis till när jag skulle vända mig om. Jag glömde också bort den glödande locktången i handen och den sved till när jag råkade greppa tag i den.
- Aj, fan också! sa jag och släpte den snabt. Justin skrattade inte som jag väntad mig att han skulle göra, utan istället kom  han framm med en kall handduk och lindade den runt min bultande hand.
- Shit hur gick det?! Förlåt om jag skrämde dig men jag knackade minst tio gånger utan att du öpnade, så jag smet in.
Handduken kändes sval och skön och smärtan minskade fort.
- Nej, det är lugnt. Haha varför är jag så klumpig? Sa jag och höll upp handdukshanden.
- Klumpig eller ej, men du är i alla fall jättesnygg ikväll. Sa Justin och kollade mig djupt i ögonen. Mina kinder hettade.
- Ehm...tack det samma, fabblade jag ur mig. För det var han verkligen. Han hade ett par svarta lite lackiga jeans och en röd kavaj med uppdragna armar.

- Så, är du redo miss.Simpson? sa justin skämtsamt och tog tag i min arm.
- Om jag är! fnittrade jag.
De här gången var det inte en taxi som väntade på oss. Nej nu bredde sig en enorm limosin med svart lack och tonade rutor ut sig utanför porten. Justin öppnade artigt dören åt mig och jag klev med gapande mun in.
- Haha, vad rolig du ser ut? sa Justin när han tagit plats brevid mig.
- Ja jag måste erkänna att jag aldrig åkt limosin förut, och det ska bli as kul!
Justin höjde på ögonbrynen.
- Amen kom igen! Vad tror du finns i Sverige egentligen? sa jag.
Justins uttryck visade att han blev väldigt chockad när jag sa det. Och jag kom på att jag aldrig berättat vart jag kom ifrån tidigare.
- Sverige, hmm det förklarar ditt fina hår. Han tog upp en hårslinga och la den bakom mitt öra. Hans fingrar snuddade min kind och mitt hjärta skenade iväg.
- Jag sa visst aldrig det, hehe.
- Nej haha, men Sverige verkar coolt! Det är alltid sö där va?

Först trodde jag han skojade med mig, men Justin bara tittade på mig i väntan på svar. Jag kunde inte låta bli att skratta.
- Vadå? sa Justin lite osäkert.
- Nej du är bara så gullig. Haha vädret är ungefär som här, bara lite kallare på vintrarna. Sa jag och ännu ett litet fnitter slank ur mig.
- Haha nu känner jag mig dum!
Det verkade som Justin var på väg att säga något mer, men det han han inte för nu stanade taxin utanför en stor byggnad som såg ut som en lokal. Genast kom jag på att han tänkte överraska mig med något och min kropp blev på helspän. Fortsättning föjer...

Sådär ja! Nu fick ni ett extra långt kapitel istället. KOMMENTERA!






Kommentarer
Wanja♥

Gud, så sjuuuukt bra!!!♥♥♥ Btw, ni måste komma till Falun snart, saknar dig så sjukt mkt Nike!! LoveYa(kolla in bloggen förresten x), www.saadestoories.blogg.se)

2011-09-06 @ 20:44:55 | http://saadestoories.blogg.se/
Sophia

Jätte bra kapitel!!!<333 Har saknat novellen nu när ni inte har bloggat på länge:S Hoppas att ni kan uppdatera lite bättre;)

2011-09-06 @ 21:52:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback